Svar på tal!

Fick några dumma onödiga kommentarer angående gårdagens inlägg..
Är det den typiska svensken att tro så fort man är lite nere/ hängig så MÅÅÅSTE det ju bero på ens pojkvän??!

Då ska jag berätta ett och annat för er, min pojkvän A är den mest kärleksfulla man jag någonsin träffat, han behandlar mig som en drottning och får mig att känna mig betydelsefull varenda eviga dag!
Han fick mitt hjärta vid blott sexton års ålder och jag har aldrig ångrat mig!
Det bästa som har hänt mig!

Vi kompletterar varandra, delar samma framtidsplaner och hjälper varandra genom tuffa situationer.
Han är min själsfrände,min andra hälft!

Jag skulle aldrig få för mig att skriva något som skulle få A att framstå som dålig? Det förstår ni väl?
Det är ingen skvallerblogg jag driver! ;)

Inlägget igår handlade om en sak jag hade sett fram emot något enormt och att falla på mållinjen igen, det gör ont.

Men men, imorse vaknade jag med en härlig känsla. Och när det känns jobbigt säger jag högt för mig själv;
'en dag i taget'!
Och än så länge fungerar det bra. ;)

'Light up the darkness'-

Två hårda besked på en och samma dag... Hur orkar man när man inte orkar längre??..
Så jobbigt allt blev nu.
Åter igen samma fråga cirkulerar runt i huvudet; vad gör man nu?

Man ska aldrig ge upp, har jag lärt mig. Men när vet man att enough is enough liksom?
När ska man ge upp och leta efter en annan väg att gå på?
När måste man inse att alla drömmar inte kan gå i uppfyllelse?
När är när? Och hur vet jag att jag gjort allt i min makt?
Ska man bara ge upp?
Ska man nöja sig med något annat bara för att man inte lyckades med sina mål?

Många frågor, få svar...
Mitt huvud gör ont och mitt hjärta gråter..
Hoppas att jag vaknar imorgon med en ny plan.

Godnatt,

'Light up the darkness'-