Även fast det gått så många år så gör det fortfarande så ont..
Min själ rivs itu och de drömmar jag hade som liten gick i tusen bitar den dagen du försvann.
Jag minns allt så tydligt, sjukhusbesöket, dina trötta andetag, din magra kropp och din hand i min.

Så mycket som jag ville säga..
Så många tårar som föll, att se dig ligga där i sängen med orden från sköterskan att du inte var vid medvetande, att du låg i koma.
Jag kom försent och jag kommer aldrig att förlåta mig för det.
Vi var utomlands när du kom in på sjukhuset och när vi kom hem ringde det i telefonen.
Hade vi inte åkt iväg på den resan hade jag fått träffa dig en sista gång och då hade inte mitt sista minne utav dig blivit att jag var sur på dig tre år tidigare...
Så dumt av mig, men jag visste inte bättre då.
Men jag tror att du hörde oss i sjukhusängen ändå.
Jag & Marine berättade om våra liv.
Vi förlät dig för vad du gjort och inte gjort.
Vi sa att vi älskade dig och jag tror att det gav dig slutlig frid att somna in.

Jag tänker på dig ofta, hur det skulle varit idag med dig vid min sida.
Hade vi haft mer kontakt idag, hade du varit frisk, hade du varit lycklig?

De får jag aldrig veta.

Älskar dig lilla Pappa <3

'Light up the darkness'-